Är Runeberg en krigshetsare i Fänrik Ståls sägner?

Av Carl O Nordling

Runebergs diktsamling Fänrik Ståls sägner blev enormt populär och uppskattad när

den kom ut i mitten på 1800-talet. Senare har ett antal litteraturkritiker omvärderat

dessa dikter eller åtminstone någon av dem. Bl. a. Yrjö Hirn, Magnus von Platen och

Eirik Hornborg har ställt sig mycket kritiska till vissa delar av verket. Betydligt

längre i omvärdering går Michael Ekman som på skaldens 200-årsdag den 5 februari

2003 skrev en ytterst subjektiv artikel om bl.a. just Fänrik Ståls sägner. I dessa dikter,

heter det, “drivs barn och svagsinta i döden av ett befäl som främst verkar briljera

med sin egen tapperhet oberoende av militärstrategiska och mänskliga hänsyn”.

Ekman hävdar också att Runeberg i ungdomen drev en ”utpräglat antisvensk linje”

som först på äldre byttes mot en mera positiv inställning. För Sägnernas del

framhåller Ekman dock det antisvenska draget. Personerna i diktverket sägs

vara ”rättskaffens men enfaldiga kämpar som Sven Dufva och Munter” vilka ”ger

sitt liv för – ja för vad?” På det hela taget bedömer Ekman Runeberg som en

måttligt betydande författare som i motsats till de samtida genierna saknade

verkligt mänskligt djup. En rätt så negativ bedömning tycks det.

Det ger mig anledning syna i sömmarna åtminstone det mest lästa verket,

Fänrik Ståls sägner. Själv har jag t.ex. inte - trots omsorgsfullt letande – funnit några

barn eller svagsinta som i dikterna drivs till döden av något befäl, vare sig briljerande

eller annat. Men låt oss betrakta ett antal av dikterna litet närmare och se efter vad

där verkligen står skrivet.

I inledningsdikten ”Fänrik Stål” skildras en krigsveteran som berättar

om kriget, och han nämner ”ej segrar blott men nederlag”. I en annan dikt låter

Runeberg löjtnant Zidén våndas över förlusterna, ”Gud give att alla som vi ryckt

an, då vore så mången ej fälld”. Den kanske förment svagsinte Sven Duva får en

order om reträtt; han ignorerar ordern och tar sig i stället ned på spången för att på

egen hand försöka mota fienden. Uppenbarligen är han inte alls svagsint, även om

han är fumlig i exercisen. Han riskerar livet med sin aktion för att han deltar

i ett försvarskrig och vet att det gäller att om möjligt stoppa fienden. Konstigare än

så är det inte. von Konows korpral fäller sin chef till marken med ett välriktat

slag – givetvis utan order. Även han inser vad som behöver göras och gör det. Otto

von Fieandt höll ut i 16 timmar, men måste till slut ”dra sin trupp ur flamman

och ge djävulen alltsamman”. Ingen tapperhet oberoende av mänskliga hänsyn här

inte.

Den helsvenske Sandels får uppleva att hans finska trupp ”nalkades nu i

flykt, den hann generalens batteri, den störtade honom förbi”. Alla var tydligen inte

tappra och enfaldiga trots allt. Gamle Hurtig, en trogen svensk rojalist, berömmer

Gustav III: ”Vad strider höll han ej med Rysslands stolta fru?” – ”Tron mig, om

hans herrar blott ej vikit […] hade aldrig segern honom svikit”. Om Sveaborg heter

det bl.a. ”Att bota allt ej troddes svårt, så länge Sveaborg var vårt” – men till slut

erfar truppen ”att Sveaborg var svenskt ej mer”. Och om den man som genom

sitt förräderi fick vågskålen att tippa över i rysk favör så att Finland kunde bli

ett autonomt storfurstendöme säger Runeberg: ”Den som förrått sitt land [läs:

Sverige], han har ej ätt ej stam, ej son, ej far.”

I andra samlingen av Sägnerna finner vi till slut ett barn, ”Soldat-

gossen”. Dikten är en realistisk skildring av en ung pojkes orealistiska fantasier

om krigarlivet, men inget befäl driver honom i döden. I ”Björne-borgarnas

marsch” konstaterade Runeberg i första skrivningen att i det björneborgska

regementets standar ”Än finns en flik med Sveriges gamla färger kvar” - dvs.

standaret hade färgerna gult och blått. På grund av censuren såg sig skalden

tvungen att ändra ordet ”Sveriges” till det sakligt felaktiga ”Finlands”.

(Finlands heraldiska färger är rött och gult.)

”Fänrikens marknadsminne” handlar om en invalidiserad veteran och

en general som på slutet förbrödras i tecknet av sina gemensamma krigsminnen.

”Gamle Lode” var förvisso en krigare, men Runeberg konstaterar också att han

”sökte nöden, ville lindra likars kval” – ”Ingen fick i omsorg svika, […] Vän och ovän.

allt var lika, bröder voro alla där.”

Von Törne höll styvt på att han var ”finsk major”, men ibland ”när han var

rätt i taget, beskrev han finnens enfald för gelaget”. Uppen-barligen var det i

Runebergs föreställning skillnad på finne och finne, dvs. ”finnen” von Törne var trots

allt med dagens term finlandssvensk och ingen verklig finne. De flesta av

dikterna i Sägnerna handlar om någon bestämd person som också har fått ge

namn åt dikten. Så icke dikten till Joachim Zachris Dunckers ära. Den har Runeberg

kallat ”Den femte juli”, och inte nog med det, skalden apostroferar själva dagen,

”Och denna dag, säg anar du, hur den kan vara mig så ljuv och likafullt så bitter?”

Varför denna fixering vid ett visst datum? Svaret är enkelt, om man känner till krigs-

historien. Krigets hjältar stupade än den ena dagen, än den andra, men den femte

juli 1809 hände något betydligt mera minnesvärt än att Duncker tappade behärsk-

ningen och lät sig skjutas ihjäl. I en bok av Carl Johan Holm, som Runeberg hade

läst, heter det om en trupp ur Svolaxbrigaden: ”Och liksom det hände den 5 Juli 1809

, då en hel bataljon blev sprängd, sökte de skingrade, under tusende svårigheter

och faror, sig fram till Svenska hären, hellre än de gåvo sig fångna, och av

Ryssarna emottogo den erbjudna tillåtelsen att återvända [hem].” Den svenska

hären försvarade vid denna tidpunkt inte Finland utan Sverige, och tsaren hade för

länge sedan beviljat Finland autonomi under sin spira. Självfallet var det

censurens uppgift att se till att händelser sådana som Savolaxbrigadens förtegs

och Runeberg måste därför nöja sig med att framhäva datumet. Hans verkligt

pålästa läsare skulle nog förstå även en halvkväden visa.

Dikten ”Munter” skildrar en menig soldat som utför en livrädda

nde hjältebragd, helt på eget initiativ precis som Sven Duva. Dikten ”von Essen”

liksom flera andra handlar nästan inte alls om kriget. ”Trosskuskens” miljö är visser-

ligen 1808 års krig, men dikten är närmast en psykologisk studie, fjärran från strider

och hjältedåd. Den helsvenske,15-årige Wilhelm von Schwerin hade av egen fri

vilja avbrutit sin officersutbildning och gått med i kriget. I den första drabbningen

flydde hans kanonjärer i stridens hetta och han såg sig tvungen att leta reda på dem, i

den andra (vid Oravais) blev han dödlig sårad. Ett barn enligt dagens definition,

men knappast driven till döden av något briljerande befäl. Dikten ”N:o Femton

Stolt” handlar om en civilist som frivilligt går med i kriget. I ”Bröderna”

uttalas fördömande ord om en officer för att han inte startat ett myteri på Svea-

borg i avsikt att omintetgöra kapitulationen. ”Landshövdingen”, slutligen, handlar

om en helsvensk tjänsteman som visar civilkurage och som framhäver vikten av att

följa lagens bud även i krigstid.

Ekmans artikel hade rubriken ”Runeberg fick i uppgift att definiera

finnen”. Det förblir oklart vem som skulle ha givit Runeberg denna uppgift eller

någon speciell uppgift över huvud taget. I varje fall använde skalden inte Fänrik

Ståls sägner till att beskriva några finnar. Långt ifrån att definiera detta folk

handlar diktsamlingen om svenskar och finlandssvenskar i deras strävanden att

försvara Sverige. Inte heller Ekmans påstående att Runeberg var en halv-

officiell propagandist för en spirande finsk kultur har någon täckning i Sägnerna.

Tillbaka