Den som läst Fänrik Ståls sägner i skolan minns oftast Sven Duva, soldaten som inte kunde exercera men som ensam höll bron. Minnet brukar vara suddigt. Ibland får man höra att Sven Duva var en dum major, och redan där har två saker blandats ihop: Sven Duva är menig, och dumheten är något som hans omgivning tillskriver honom, inte något dikten själv står för. Just den sortens förenklade läsning ville Carl O. Nordling komma åt när han 2004 skrev en kort granskning av Johan Ludvig Runebergs diktsamling. Hans fråga var rak: är Runeberg en krigshetsare? Svaret han gav byggde helt på vad som faktiskt står i dikterna.
Runeberg och tillkomsten av Fänrik Ståls sägner
Johan Ludvig Runeberg föddes i Jakobstad 1804 och dog i Borgå 1877. Han var lektor i Borgå när han började skriva dikterna om finska kriget 1808–09, det krig som slutade med att Sverige förlorade Finland till Ryssland. Den första samlingen av Fänrik Ståls sägner kom ut 1848, den andra 1860. Ramberättelsen är enkel: en gammal fänrik, en veteran från kriget, berättar för en ung student om de män han kämpat med. Varje dikt bär oftast namnet på en person, från generalerna Sandels och Döbeln till menige soldater, en trosskusk och en landshövding.
Inledningsdikten Vårt land blev med Fredrik Pacius melodi, som framfördes första gången i Helsingfors i maj 1848, Finlands nationalsång. Hela verket blev en skolbok, översattes tidigt till finska och lästes högt i hem och skolor i båda språkgrupperna. Under en stor del av 1800-talet och långt in på 1900-talet var Fänrik Ståls sägner den text som mer än någon annan formade bilden av den finska soldaten och av Finland som ett land med en egen historia.
Formen är lika viktig som innehållet. Runeberg varierar versmåtten från dikt till dikt, från balladens korta strofer till högtidliga hexametrar, och låter tonen skifta mellan humor, sorg och patos. Många dikter är små porträtt med en enda pointe: en replik, en gest eller ett beslut som avslöjar personen. Just den tekniken gjorde dem lätta att minnas och läsa högt, och den förklarar en del av deras genomslag i skolan.
Det är ingen överdrift att säga att Runeberg genom samlingen blev nationalskald. Han skrev på svenska, för en publik som till stor del var svenskspråkig, men verket blev gemensam egendom för hela landet. Den bakgrunden, och den finlandssvenska minoritetens roll i Finlands kulturliv, behandlas i den engelskspråkiga essän om finlandssvenska författare, tonsättare och målare och i introduktionen till serien om finlandssvenskarna.
Kritiken: krigshets eller försvarskrig?
Redan tidigt fanns kritiska röster. Nordling nämner litteraturforskaren Yrjö Hirn, Magnus von Platen och Eirik Hornborg, som alla ställt sig avvisande till vissa delar av verket. Kritiken gällde ofta idealiseringen: Runebergs krig är fullt av trofasthet och hjältemod, men har lite av sjukdomarna, hungern och de dåliga besluten som präglade det verkliga fälttåget.
Längst gick Michael Ekman i en artikel på skaldens 200-årsdag den 5 februari 2003. Enligt Nordlings referat beskrev Ekman dikterna som berättelser där barn och svagsinta drivs i döden av befäl som mest vill visa sin egen tapperhet. Ekman ska också ha hävdat att den unge Runeberg drev en tydligt antisvensk linje, att personerna i sägnerna var hederliga men enfaldiga kämpar och att Runeberg i grunden var en måttligt betydande författare som saknade verkligt mänskligt djup. Artikeln bar rubriken att Runeberg fått i uppgift att definiera finnen.
Nordling svarade att han trots omsorgsfullt letande inte hittat några barn eller svagsinta som drivs i döden av något befäl. I stället för att diskutera Runebergs avsikter gick han igenom dikterna en efter en. Redan i inledningsdikten, påpekar han, berättar fänriken om ”ej segrar blott men nederlag”. Löjtnant Zidén plågas av förlusterna i sitt förband. Otto von Fieandt håller ut i sexton timmar men tvingas till sist dra sig tillbaka. I dikten om Sandels flyr de finska trupperna förbi generalens batteri. Den som letar efter en entydig hyllning av kriget, menar Nordling, hittar i stället nederlag, reträtter och tvivel.
Hans slutsats var att sägnerna skildrar ett försvarskrig, och att soldaterna i dikterna förstår vad som står på spel. Det är där Sven Duva kommer in.
Man kan invända att Nordling läste lika selektivt som sina motståndare, bara åt andra hållet. Den som vill se idealisering hittar den lätt: i Döbeln vid Jutas, där den sjuke generalen reser sig från sängen för att leda sina trupper, eller i Vårt land, där fosterlandet besjungs utan förbehåll. Båda bilderna finns i samlingen, och det är kanske dess styrka att den rymmer dem samtidigt.
Sven Duva och de andra hjältarna
Dikten om Sven Duva är den mest kända i samlingen. Sven är son till en gammal soldat, välvillig och stark men hopplöst klumpig i exercisen, och kamraterna håller honom för enfaldig. I striden vid Virta bro 1808, när truppen får order om reträtt, stannar han ensam kvar på den smala bron och håller emot fienden tills han stupar. I diktens slut konstaterar generalen att kulan visste vad den gjorde när den sparade huvudet och träffade bröstet.
Här ligger förklaringen till missförståndet att Sven Duva var en dum major. Sven har ingen grad alls, och det är just hans låga ställning som ger dikten dess udd: den som alla trodde var dum gör det som befälet inte gör. Nordling vände sig mot att läsa honom som svagsint. Han är fumlig på exercisplatsen, skriver Nordling, men han förstår att det gäller ett försvarskrig och att fienden måste hejdas. Att Sven Duva struntar i reträttordern är alltså ett eget beslut, inte ett offer som någon annan tvingat fram.
Samma mönster ser Nordling i andra dikter. Korpralen i von Konow och hans korpral slår ner sin chef när han ser vad som måste göras, givetvis utan order. Munter utför på eget initiativ en livräddande hjältedåd. Den femtonårige Wilhelm von Schwerin, en rikssvensk adelsyngling, hade självmant avbrutit sin utbildning för att delta i kriget och blev dödligt sårad vid Oravais; ett barn med dagens mått, medger Nordling, men knappast någon som drivits i döden av ett briljerande befäl. Soldatgossen, den enda dikten där ett barn står i centrum, skildrar en pojkes drömmar om krigarlivet utan att någon skickar honom i strid.
Flera dikter handlar knappt om strider alls. Trosskusken är en psykologisk studie, Fänrikens marknadsminne slutar med att en invalidiserad veteran och en general försonas i sina gemensamma minnen, och i Landshövdingen står en civil ämbetsman upp för lagen mitt i kriget. Gamle Lode, krigaren, beskrivs också som en som ville lindra både väns och fiendes nöd.
Censur, färger och den femte juli
En del av Nordlings granskning gäller vad Runeberg inte kunde säga öppet. Sägnerna skrevs i det ryska storfurstendömet, under en censur som inte tillät öppen saknad efter Sverige. Enligt Nordling skrev Runeberg i den första versionen av Björneborgarnas marsch att regementets fana ännu bar en flik i Sveriges gamla färger, alltså gult och blått. Censuren skulle ha tvingat honom att ändra ordet till Finlands, som i sak var fel eftersom Finlands heraldiska färger är rött och gult. Uppgiften är Nordlings och bygger på hans läsning av textens historia.
Han lade också fram en tolkning av dikten Den femte juli. Den hyllar Joachim Zachris Duncker, som stupade vid Hörnefors i Västerbotten den 5 juli 1809, men dikten är ovanlig genom att den inte bär hjältens namn utan datumet, och skalden talar direkt till dagen som både ljuv och bitter. Nordling menade att datumet syftar på något mer: att en bataljon ur Savolaxbrigaden samma dag skingrades, och att soldaterna hellre tog sig fram till den svenska hären än tog emot ryssarnas erbjudande att återvända hem. Eftersom Finland då redan hade fått autonomi under tsaren kunde Runeberg inte skriva rakt ut om finska soldater som valde Sverige. Den kunnige läsaren, enligt Nordling, förstod ändå. Tolkningen är hans egen och går inte att belägga i dikten själv, men den visar hur han läste sägnerna: som en text full av återhållna lojaliteter.
Sveaborgs fall 1808, som Runeberg skildrar med bitterhet mot förrädaren, är ämnet för en egen essä om Sveaborg.
Svenskar, finnar och finlandssvenskar i dikterna
Ekmans rubrik påstod att Runeberg fått i uppgift att definiera finnen. Nordling frågade vem som skulle ha gett honom en sådan uppgift och menade att sägnerna över huvud taget inte beskriver finnar i etnisk mening. Hans exempel är dikten om von Törne, majoren som höll på att han var ”finsk major” men som vid gästabud gärna beskrev finnens enfald. För Runeberg, menade Nordling, var det skillnad på finne och finne: von Törne var i dagens språk finlandssvensk. Många av sägnernas gestalter, som Sandels, von Schwerin och landshövdingen, var rikssvenskar. Samlingen handlar enligt honom om svenskar och finlandssvenskar som försvarar det svenska riket.
Den läsningen är en del av Nordlings större syn på finlandssvenskarna, som han utvecklade i essäerna om deras ursprung och om militärer och ämbetsmän. En överblick över hela serien och de andra samlingarna ger introduktionen för svenska läsare. Litteraturforskningen i dag ser saken mer mångsidigt. Ordet finne betydde på Runebergs tid ofta helt enkelt invånare i Finland, oavsett språk, och dikterna har både på svenska och i finsk översättning fungerat som en berättelse om ett gemensamt fosterland. Att verket bidrog till att skapa en finsk nationell identitet, i statlig mening, är de flesta forskare eniga om. Huruvida det var Runebergs avsikt är en annan fråga.
Mottagandet i Finland har också växlat med tiderna. Under vinterkriget och fortsättningskriget citerades sägnerna flitigt som en förebild för försvarsviljan. Efter 1945 blev tonen mer kritisk, och Väinö Linnas roman Okänd soldat från 1954 har ofta lästs som en motbild till Runebergs heroiska soldater, skriven ur de meniges perspektiv. Nordlings granskning från 2004 hör hemma i den långa debatten och tar ställning för den äldre läsningen, utan att blunda för nederlagen i texten.
Granskningen visar ändå något som håller oberoende av de större teserna. Läser man dikterna i stället för deras rykte blir bilden av en enkel krigsromantik svårare att försvara. Där finns nederlag, flykt, förräderi, försoning och civilkurage. Sven Duva är inte en dum major, utan en menig som gör sitt eget val. Och Fänrik Ståls sägner är ett verk som tål att man går tillbaka till texten, vilket var precis vad Nordling uppmanade sina läsare att göra.
Frågor och svar
Vad handlar Fänrik Ståls sägner om?
Diktsamlingen skildrar finska kriget 1808–09 mellan Sverige och Ryssland genom en gammal fänriks minnen. Varje dikt ägnas i regel en person: generaler som Sandels och Döbeln, officerare, menige soldater och civila. Den första delen kom 1848 och den andra 1860. Inledningsdikten Vårt land blev Finlands nationalsång med musik av Fredrik Pacius.
Var Sven Duva en dum major?
Nej. Sven Duva är menig soldat i dikten, son till en gammal krigare och känd som klumpig i exercisen. Vid Virta bro stannar han ensam kvar när truppen retirerar och håller bron tills han stupar. Uppfattningen om en dum major bygger på en sammanblandning; dikten vänder tvärtom på bilden av den som alla trodde var dum.
Varför kritiserades Runeberg för krigshets?
Kritiker har menat att sägnerna idealiserar kriget och framställer döden i strid som ärofull. Michael Ekman skrev 2003 att dikterna låter enfaldiga kämpar offras av befäl som vill briljera. Carl O. Nordling svarade med en genomgång av dikterna och pekade på nederlag, reträtter, försoning och civilkurage som lika viktiga motiv.
När och var levde Johan Ludvig Runeberg?
Runeberg föddes den 5 februari 1804 i Jakobstad i Österbotten och dog 1877 i Borgå, där han länge var lektor. Han studerade i Åbo och Helsingfors och skrev på svenska. Hans födelsedag firas i Finland som Runebergsdagen, med flaggning och de kända Runebergstårtorna.



